Någon kanske undrar vad en människa som tillbringar större delen av sitt liv i några av jordens mest avlägsna hörn kan lära dem som tillbringar stora delar av sina liv på kontoret. INCH upptäcker att det faktiskt är en hel del
Ingen av de två platserna låter som himmelriket på jorden.
Sydpolen är den kallaste, torraste, blåsigaste och mest avlägsna platsen på jorden. Det är ett livlöst islandskap med stormbyar på upp till 40 meter per sekund, omgivet av världens stormigaste hav.
Nordpolen består enbart av is och kylan är bitande.
Men Doug Stoup, modern upptäcktsresande, spenderar den mesta av sin tid på dessa två ogästvänliga platser. Det är hans kontor.
”Jag föredrar kylan eftersom det alltid går att ta på sig mer kläder”, säger han.
Mannen som var guide åt INEOS styrelseordförande Jim Ratcliffe och hans två söner, George och Sam, vid deras resor till både Nordpolen och Sydpolen, tog ledigt från förberedelserna inför sin nästa expedition och pratade med teamet på INEOS i det nya London-kontoret i närheten av Harrod’s för att prata om att ta risker, i livet och i näringslivet.
”Organisation och förberedelser är nyckeln till framgång i alla expeditioner”, säger han. ”Jag minskar riskerna. Jag kan antingen acceptera riskerna eller vända om, vilket jag har gjort många gånger. Jag har inga problem med det eftersom jag inte vill riskera mitt liv. Det finns även ett tredje alternativ, att överföra risken och säga ’Gå före du, George, så följer jag efter.’”
Många i publiken skrattade, men Doug förklarade vad han menade.
”Jag studerar alla hans rörelser och lär mig av det.”
Att vara bäst på sitt område handlar för Doug också om risktagande, tillit, samarbete, att söka nya utmaningar och försöka göra saker annorlunda. Och det är en strategi han har sett många gånger på INEOS.
”Mycket av det INEOS gör handlar om att tänja gränserna och ta beräknade risker”, säger han. ”Och det är anledningen till att företaget är ett av de mest innovativa och bästa i världen. Jag försöker se till att omge mig med ett bra team och det gör INEOS också.”
Dougs brinnande intresse för Sydpolen började 1999 när han var drygt 30.
”Som liten trodde jag aldrig att jag skulle sätta min fot på dessa platser”, säger han. ”Min dröm var att bestiga det högsta berget i Antarktis, men det var bara en dröm.”
Men han blev inspirerad av bland andra Sir Ernest Shackleton, Robert Scott och Sir Douglas Mawson och insåg att det var möjligt, och att det var en fråga om vilja och inställning.
”Jag insåg att du kan göra vad du vill om du hela tiden arbetar för att uppfylla dina drömmar”, säger han.
När han klev av planet på en landningsbana av is för den första expeditionen blev han överväldigad.
”Jag tittade ut över de enorma vidderna och blev helt tagen och kunde inte vänta på att få komma tillbaka”, säger han.
Under den första resan till Sydpolen upptäckte han också att han kunde hjälpa andra.
Sedan dess har han guidat människor till några av världens mest avlägsna platser – både för nöjes skull och i vetenskapens namn.
Många av hans följeslagare är företagschefer.
”De förstår riskerna eftersom de leder sina egna världar och fattar beslut varje dag, men den erfarenhet de har av företagsvärlden är inte direkt till någon nytta i Antarktis”, säger han. ”Pengar spelar ingen roll heller.”
Det som är viktigt är att de är villiga att lyssna, snabba att lära sig och att de förbereder sig på vad som väntar – både mentalt och fysiskt.
”Det enda de inte kan föreställa sig är kylan”, säger han. ”Det förstår de inte förrän de är på plats. Du kan svettas så mycket att dina snöglasögon fryser fast i ansiktet.”
För att förbereda sig för sina storslagna äventyr, lägger Doug ofta på sig ett antal kilo eftersom han vet att han förbränner 10 000 kalorier per dag under vandringen över isarna.
”Vi förbränner 2 000 kalorier bara genom att stå stilla”, säger han.
Han tror stenhårt på kroppens förmåga att klara av i stort sett vad som helst.
”Det är vårt psyke vi måste besegra”, säger han. ”Om du tränar kan du pressa din kropp till det yttersta, men det finns en mental barriär. Du måste kunna hitta den mentala styrkan för att ligga steget före.”
Doug får ofta frågan om han kan tänka sig att leda en expedition till toppen av Mount Everest.
Men han är inte övertygad om att det är något för honom.
”Jag är inte säker på att jag är rätt person för det. Det finns många människor som verkligen inte hör hemma där”, säger han. ”Du måste inse när det är dags att säga stopp och fatta rätt beslut för din egen säkerhet. Det handlar inte alltid om att nå toppen till varje pris.”
Han tror att alla ledare har många gemensamma egenskaper.
Medkänsla, en förmåga att förstå andra människors personligheter och att kunna fatta snabba beslut är viktigt, menar Doug.
”Starka personligheter kan anpassa sig både efter miljön och andra.” ”För att vara en bra ledare måste du också förstå allt som händer och ta till sig andra människors synpunkter.”
Förutom kylan, vinden och flytande isberg - finns det något annat att vara rädd för?
Ja, isbjörnar.
”De kan känna lukten av en säl på 12 kilometers avstånd, så de kan definitivt känna lukten av mig när jag inte har duschat på sex veckor”, säger han.
Trots den mycket noggranna planeringen kan saker gå fel ibland.
”Även om jag har mer erfarenhet av Nord- och Sydpolen än någon annan så gör jag fortfarande misstag”, säger han. ”Mina glasögon frös fast i mitt huvud en gång, jag har drabbats av snöblindhet och när jag bet av en tand var jag tvungen att dra ut den med en tång.”
Funderar han på att gå i pension?
Nej, säger han. Inte än.
Trebarnspappan har fortfarande för mycket han vill se och göra.
”En dag kanske en av dem tar över efter mig”, säger han.
MINA HJÄLTAR
DE tre män som är Doug Stoups största inspiration levde alla kring förra sekelskiftet.
En av dem dog och två överlevde mot alla odds.
”De är fortfarande mina mentorer”, säger han. ”De var riktiga män som visste hur man uthärdar.”
Sir Douglas Mawson tog sig ensam tillbaka till sitt fartyg, en vandring på mer än 260 kilometer, efter att den ena av hans följeslagare fallit ner i en ravin och den andra dött av matförgiftning under en expedition 1912.
Robert Scott och hans två återstående följeslagare frös ihjäl i sitt tält 240 km från baslägret efter att de nått Sydpolen i januari 1912.
Sir Ernest Shackletons skepp Endurance frös fast i isen tre år senare och sjönk, men han överlevde. Hans besättning hade redan övergivit fartyget och bosatt sig på den flytande isen. Året därpå begav sig Shackleton och fem besättningsmän för att söka hjälp. I en liten båt tillbringade de 16 dagar och tillryggalade 1 300 km för att nå Sydgeorgien där de sedan korsade ön till en valfångststation. Alla besättningsmedlemmar från Endurance kunde räddas. Ingen av besättningsmedlemmarna omkom.
”De är sanna hjältar”, säger Doug. ”När vi har nått Sydpolen så ringer jag och säger att de ska komma och hämta oss.”