LÅT oss för ett ögonblick bortse från frågan om koldioxidutsläppen måste minskas. Om vi utgår ifrån att vi måste vidta åtgärder så finns det billiga och dyra alternativ. Den brittiska regeringen har valt det dyrare alternativet. Genom att försöka hitta tekniska vinnare och subventionera enorma program, som t.ex. den föreslagna kärnkraftsanläggningen har regeringen vidtagit åtgärder som leder till högre kostnader och lägre minskningar av utsläppen. Vi borde i stället ha enkla, okomplicerade insatser som har som mål att beskatta koldioxidutsläppen och sedan låta företag, hushåll och energiföretag avgöra hur de bäst ska minska utsläppen.

Professor Philip Booth, redaktör och programchef vid the Institute of Economic Affairs i London

OM vi ska lyckas fasa ut kol måste vi reformera den globala ekonomistyrningen. För att göra detta behöver vi tre saker. För det första behöver vi ett globalt koldioxidpris, med högre priser för varor och tjänster med höga koldioxidutsläpp som skapar större incitamenten att minska utsläppen. Regler för internationell handel och investering måste också ta hänsyn till klimatförändringarna. Trots att det gjorts få framsteg under de senaste åren är Världshandelsorganisationen fortfarande det forum där globala regler utformas och genomförs. Genom att avsluta den s.k. “Doharundan” skulle det bli möjligt att lägga till fler gröna frågor på agendan i framtiden. Till sist: För att uppmuntra långsiktiga investeringar i låga koldioxidutsläpp är det nödvändigt att reformera det internationella finanssystemet på ett sådant sätt att de kommersiella bankerna investerar mer i projekt med låga koldioxidutsläpp. Med den nuvarande lagstiftningen finns det väldigt lite utrymme för detta. Att sätta ribban högt när det gäller Paris-avtalet är bara första steget. Men detta är inte tillräckligt, eftersom det krävs att många fler aktörer tar sitt ansvar om vi ska kunna reformera den globala ekonomistyrningen. Vi måste fortsätta jobba arbetet även efter Paris.

Det tyska utvecklingsinstitutet

DYNAMISKA förändringar pågår på energiförsörjningsområdet, men de måste ske snabbare. Det finns inga större ekonomiska eller tekniska hinder för att arbeta för att nå 100 % förnybar energi år 2050. Sektorn för förnybar energi levererar förändringar, men politiska åtgärder krävs för att säkerställa att det sker i tid. Det är upp till ledande politiker och företagsledare att styra industrin, påverka konsumenterna och stimulera marknaderna mot förnybar energi och energieffektivitet.

Greenpeace

Klimatförändringen är ett stort problem och det krävs omfattande teknik för att komma till rätta med det. Nya kärnkraftverk, ny gas, lägre kostnader, ny havsbaserad vindkraft hjälper oss möta utmaningen med att fasa ut kolkraft. Men det är viktigt att fundera på denna fråga: “Varför ska vi fasa ut kolkraft?” Åtgärder mot klimatförändringar handlar om vår framtida ekonomiska säkerhet. Klimatförändringar är ett globalt och inte ett lokalt problem. Åtgärder som vidtas av en medlemsstat löser inte problemet. Det är vad vi gör tillsammans som räknas. Men det löses inte av en grupp utmattade politiker och förhandlare i ett konferenscenter. Det krävs åtgärder av företag, det civila samhället, städer, regioner och länder. Samtidigt måste vi vara ärliga mot oss själva: vi har inte alla lösningar för att kunna fasa ut kolkraft än. Vi måste utveckla teknik som är både billig och miljövänlig. Vi behöver arbeta för en marknad där framgång drivs av förmågan att konkurrera, inte av förmågan att bedriva lobbyverksamhet för att påverka regeringen.

Amber Rudd, den brittiska regeringens energi- och klimatminister

BEHOVET av att minska de globala utsläppen av växthusgaser är ingen nyhet, men det finns en tilltagande känsla av att det nu börjar bli bråttom att göra det vi har vetat i årtionden. Det är viktigt att övergå till en miljövänlig och resurseffektiv global ekonomi med låga koldioxidutsläpp för att minska risken för farliga klimatförändringar. Det är emellertid uppenbart att en nyckelspelare i denna övergång i stort sett har förbisetts: den finansiella sektorn. Den har en nyckelroll att spela när det gäller att minska de globala utsläppen av växthusgaser i den takt och omfattning som krävs, eftersom det är där pengarna finns. Stora mängder kapital till investeringar krävs för att snabbt kunna utveckla infrastruktur med låga koldioxidutsläpp, i synnerhet i utvecklingsländer och tillväxtekonomier. Den potentiella roll som institutionella investerare kan spela för att komma till rätta med klimatförändringar, är mer långtgående än bara frågan om finansiering av infrastruktur. Institutionella investerare är inte bara finansiärer av infrastruktur: de äger och har fordringar på stora delar av den globala ekonomin. Kort sagt, om institutionella investerare inte systematiskt omfördelar kapital från investeringar med höga koldioxidutsläpp till investeringar med låga koldioxidutsläpp, i synnerhet när det gäller aktier och obligationer, kommer övergången att vara praktiskt taget omöjlig.

Achim Steiner, chef för FN:s miljöprogram (UNEP) och undergeneralsekreterare