Konflikten vid oljeraffinaderiet i Grangemouth tog en ny vändning i höstas.
Efter att en överenskommelse nåtts med Unite, som innebär att den petrokemiska anläggningen i Falkirk, Skottland, kommer att fortsätta har det framkommit anklagelser om mobbning och hotelser som påminner om fackens stridsmetoder på sjuttio- och åttiotalet.
En av toppcheferna vid INEOS, det företag som driver Grangemouth, hävdade att Unite skickade en demonstrantskara till hans hem, vilket ledde till att han fruktade för sin hustrus och sina två små barns säkerhet.
En annan chefs dotter sade att hon vid samma tid mottog en efterlysningsaffisch på hennes far i sitt hem i Hampshire, flera hundra kilometer från anläggningen i Grangemouth.
David Cameron beskriver anklagelserna som ”chockerande” och uppmanade Labour att undersöka påståendena om facket, som är partiets största donator.
Len McCluskey, Unites generalsekreterare, försvarade taktiken och sade att den är ”laglig” och tillade: ”Om en företagsledare ägnar sig åt vad vi anser är orättvisa angrepp på arbetare och deras familjer och de samhällen de lever i är tanken att ansiktslösa chefer kan försvinna till sina lummiga förorter och komma undan med den typen av beteenden något som vi tycker är fel.”
Här berättar Jim Ratcliffe, INEOS ordförande, hur han tog striden mot facket och vad det brittiska näringslivet kan lära sig av Tysklands framgångar.
INEOS ordförande Jim Ratcliffe reflekterar över konflikten i Grangemouth och fackets stridsmetoder
I slutet av 2005 förvärvade INEOS Innovene, BP:s petrokemiska gren, för 9 miljarder dollar. Detta medförde att INEOS fyrdubblade sin storlek och övertog några av världens största industrianläggningar. En av dessa anläggningar ligger i Köln.
Jag besökte anläggningen i Köln tre månader senare. Den är ungefär lika stor som anläggningen i Grangemouth men betydligt mer lönsam. Här träffade jag sammankallaren för fackföreningarna. Han hette Siggi, var 1,93 m och var känd att representera de anställda på ett robust men rättvist sätt.
Efter 15 minuters småprat för att lära känna varandra, sade han: ”Jim, jag gillar inte ditt bonussystem.” Chockad, svarade jag: ”Varför inte, Siggi? Det är ett mycket generöst bonussystem.” Han svarade: ”Jag skulle hellre se att du lade pengarna på anläggningen, investeringar och underhåll så att vi kan vara säkra på att det kommer att finnas jobb för de anställdas barn och barnbarn.”
Det har aldrig varit några strejker vid anläggningen, eller ens en antydan till strejk. Facket, för de anställdas räkning och INEOS, har ett gemensamt mål: en långsiktig och framgångsrik framtid. De anställda behåller jobb med hög kvalitet, INEOS gör lönsamma resultat och återinvesterar vinsten i anläggningen.
Det är tyvärr så att kemianläggningar i Tyskland, utan undantag, är i bättre skick och effektivare än motsvarande anläggningar i Storbritannien. Och lika beklagligt är att den tyska kemiindustrin har klarat sig bättre än den brittiska, som har upplevt ett antal nedläggningar i de nordöstra och nordvästra delarna av landet.
Den konstruktiva dialog som vi möter i Köln finns inte vid den petrokemiska anläggningen Grangemouth i Falkirk. Fackföreningar kan spela en värdefull roll i stora organisationer där det är svårt att föra en dialog med tusen personer. De kan förhandla fram årliga löneökningar med ledningen, fungera som representanter vid klagomål samt förklara och ge råd om komplicerade förändringar i arbets- och pensionslagstiftningen. Jag anser dock att de måste förstå att ett företag måste vara lönsamt för att överleva; att världen förändras hela tiden vilket gör att företag måste anpassa sig för att förbli konkurrenskraftiga och slutligen att deras roll är att värna om sina medlemmars långsiktiga sysselsättning.
Vid anläggningen i Grangemouth hotade Unite med strejk tre gånger i år: i februari, i juli och i oktober. I februari krävde facket en löneförhöjning på 3,9 procent, vilket företaget helt enkelt inte hade råd med. Vi hade inget annat val än att godta detta eftersom anläggningen inte hade någon beredskap för strejk. Det skulle helt enkelt ha varit förödande. I slutet av juli ringde Len McCluskey, Unites generalsekreterare, till anläggningen och krävde att Stevie Deans skulle få återgå till sin tjänst (Deans hade nyligen blivit avstängd efter att tusentals e-postmeddelanden som rörde Labour hade upptäckts i vårt datorsystem). Om detta inte skedde skulle McCluskey ”se till att verksamheten vid Grangemouth stannade helt”. En strejk skulle ha varit för skadlig även vid denna tidpunkt. I oktober kom droppen som fick bägaren att rinna över. Unite utlyste strejk i protest mot undersökningen av Stevie Deans, men viktigare och långt mer förödande, var att de vägrade att delta i diskussionerna om anläggningens framtid.
Om inga åtgärder hade vidtagits hade Grangemouth utan tvekan gått omkull. Verksamheten hade inte anpassat sig till den förändrade verkligheten som blivit mer effektiv och konkurrenskraftig, eftersom facket hade hållit anläggningen i ett strupgrepp. Varje tekniker vid anläggningen i Falkirk kostar nu nästan 100 000 pund per år, om man räknar med en lön på 55 000 pund plus pensionsavgifter på 35 000 pund samt bonusar och sociala avgifter. Denna kostnadsnivå är helt enkelt ohållbart i vår bransch.
Det är fel av fackföreningarna i Storbritannien att tro att det är vi som är fienden. Det är vi inte. Det är varken nödvändigt eller lämpligt att skapa missämja, missbruka de anställdas intressen och ständigt hota med stridsåtgärder. Det är fel att brev som inleds med ”bröder och systrar” (det är så meddelanden från facket till medlemmarna är adresserade) beskriver skeptiker eller dem som vågar gå emot facket som strejkbrytare. Det är också ett typiskt mobbningsbeteende. Det är inte bara fel, det är också en skrämseltaktik avsedd att undertrycka andra åsikter – en inställning som går helt mot de värden som genomsyrar dagens samhälle, där yttrandefriheten är något man värnar om.
Medan konflikten pågick skickade en kvinnlig anställd vid bokföringsavdelningen ett e-postmeddelande till alla anställda vid anläggningen. I e-postmeddelandet uttryckte hon sin oro för sitt jobb och fackets stridslystnad. Hon bekräftade också att verksamheten hade ekonomiska svårigheter (hon sammanställde bokföringen varje månad). På grund av detta fick hon otrevliga anonyma telefonsamtal.
Denna incident diskuterades mycket i INEOS. Det gjorde många av oss upprörda att en kvinnlig anställd, som dessutom har tre barn, inte fick uttrycka sin oro och sina åsikter fritt. I slutändan spelade detta in i vår beslutsamhet att inte acceptera en lösning för anläggningen som inte medförde förändringar på många fronter, men viktigast av allt, i attityder och arbetsmetoder.
De fackliga problemen vid anläggningen i Grangemouth sträcker sig tillbaka till sjuttiotalet. För tre veckor sedan var jag och några av mina vänner på en guidad mountainbiketur i de italienska Alperna. En av deltagarna, Tony Loftus, som var verksamhetschef för INEOS föregångare, Inspec, avslöjade i en diskussion om problemen vid Grangemouth att hans första jobb som nyutexaminerad kemiingenjör från universitetet i Manchester var vid anläggningen i Grangemouth i början av sjuttiotalet. Han sade, helt spontant: ”När jag jobbade i Grangemouth hade vi inga problem; vi hade inga strejker och ledningen gjorde som de blev tillsagda.” Inte mycket har förändrats sedan dess och idag brottas anläggningen med problem som dess tyska motsvarigheter inte har.
Fackföreningarna var inte en del av min uppväxt, men som barn bodde jag i vad som definitivt var ett arbetarklassamhälle. De första 10 åren av mitt liv bodde jag i Failsworth, en av Manchesters norra förorter, i närheten av Oldham. Jag minns att jag kunde se mer än 100 fabriksskorstenar från mitt sovrumsfönster - det var nog så jag lärde mig att räkna. Vi bodde i en liten återvändsgränd som hette Boston Close i ett kommunalt hus, som jag har fina minnen från. Huset finns fortfarande kvar. Jag minns att min pappa berättade för mig att han när han var yngre hade klättrat i alla träd i Miles Platting, en närliggande förort där han hade växt upp. Det var först många år senare som tonåring som det slog mig att det inte fanns några träd i Miles Platting. Det är långt ifrån de lummiga förorterna i grevskapen runt London.
Dessa samhällen i Lancashire växte fram i slutet av 1700-talet. Arbetare flyttade från åkrarna och letade nya jobb och möjligheter i den industriella revolutionen som började i hjärtat av Lancashire. Storbritannien uppfann begreppet tillverkning. Många av mina förfäder flyttade från åkrarna i Derbyshire till Manchester. Alla skrev sina namn med ett kryss.
Jag har utan tvekan kopplingar till tillverkningsindustrin, som så många andra i den här delen av landet. Jag är en stark förespråkare för att tillverka saker i en stor ekonomi som Storbritanniens. Det betyder inte att jag har något emot servicesektorn. Det har jag inte, men jag tror att en stabil och balanserad ekonomi kräver en slagkraftig tillverkningssektor. Vi spenderar en stor del av våra inkomster på varor av olika slag, från tvättmaskiner till handväskor (jag förstår inte varför vi verkar behöva så många), och det sunda förnuftet säger att det är bättre att tillverka en del av dessa varor än att importera dem.
Storbritanniens tillverkningsbas har i det närmaste kollapsat under de senaste 20 åren. En typisk ekonomi har tre pelare: jordbruk, tillverkningsindustri och tjänsteindustri. Jordbruk utgör normalt en ganska liten del, mindre än 10 procent, tjänstesektorn är i allmänhet störst och tillverkningsindustrin står för ungefär 20 procent, vilket är fallet i Tyskland.
För tjugo år sedan låg England bara ett par procent efter Tyskland. I dag är Storbritanniens tillverkningsindustri bara hälften så stor som Tysklands.
De uppenbara frågorna är varför denna krasch har skett och om det har någon betydelse? Jag tycker definitivt att det är viktigt. Ett alltför stort beroende av tjänstesektorn gör ekonomin sårbar. Tyskland återhämtade sig från lågkonjunkturen 2008 - 2009 mycket snabbare och mer kraftfullt än Storbritannien. De geografiska skillnaderna är också viktiga i denna fråga. I mellersta och norra England är beroendet av tillverkningsindustrin mycket högre och samhällen har drabbats av hög arbetslöshet. London är tydligt tjänstebaserat och dessutom mycket framgångsrikt, men London är inte allt.
Jag ser vissa tendenser i regeringen, som sitter i en ”tjänstemiljö”, d.v.s. i London, att man tror att framtiden handlar om Londons finansiella centrum. Vi bör ta lärdom av Tyskland, där man har en stark koppling till sin blomstrande tillverkningssektor och inser att den spelar en nyckelroll i en balanserad ekonomi.
Jag ser den snabba nedgången i Storbritanniens tillverkningsindustri som ett resultat av tidigare regeringars oförmåga att inse dess betydelse.
Storbritannien saknar ett riktigt bra försäljningsargument för att locka tillverkare. INEOS har flera anläggningar i Storbritannien, men de är inte lika lönsamma som våra anläggningar i Tyskland, Belgien och, i synnerhet, USA. Storbritannien har dyr energi, kompetensnivån är lägre än i andra länder, pensionerna är dyra och fackföreningarna kan vara besvärliga. Historiskt sett har regeringen inte varit i fas med tillverkningsindustrin i Storbritannien, till skillnad från USA där kompetensnivån är hög, de flesta av våra anläggningar inte är fackligt anslutna, energikostnaderna är en bråkdel av vad de är i Storbritannien och marknaden är enorm. Och Tyskland är helt enkelt bra på tillverkning – som vi var en gång i tiden.
Det finns ingen anledning att tillverkningsindustrin inte skulle kunna återupplivas i Storbritannien. Den nuvarande regeringen har blivit mer lyhörd för tillverkningsindustrins betydelse för att bibehålla sunda finanser. Vi får aldrig glömma att det var britterna som uppfann tillverkningsindustrin.
För att återgå till mitt huvudsakliga tema – fackföreningarna och frågan om de är bra eller dåliga. – Jag vidhåller att fackföreningar som använder metoder från sjuttiotalet leder oss alla i fördärvet. Siggi, sammankallaren för facket vid anläggningen i Köln, däremot har ett modernt tankesätt. Han utmanar, testar, rör om i grytan och förhandlar, men han övertalar alltid INEOS att investera. En bra fackförening är bra för arbetsgivarna – och för de anställda.