Beth förväntas höja ribban – igen
Inget har ändrat sig för Storbritanniens Beth Tweddle när hon tar sig an världen vid olympiaden i London 2012. Det kanske inte är detsamma för mamma och pappa som nervöst kommer att sitta på läktaren. Men Beth vet vad som krävs för att vara bäst, oavsett om det är inom affärer eller sport. Det handlar om tro, att brinna, begåvning och att vara lugn under tryck.
Ytligt sett är Beth Tweddle en osannolik hjältinna. Hon är ganska kort, ca 160 cm, anspråkslös och otroligt försynt. Men denna 26-åring förväntas gå till historien vid olympiaden i London 2012. För Storbritannien har aldrig vunnit en olympisk medalj i en individuell damsport. Enligt mångas åsikt har Beth redan gått till historien. Trots allt är hon den enda som inte är tonåring och som vunnit VM tre gånger. Men det är en olympisk medalj som fortfarande gäckar henne och det är det som driver henne.
Pappa, Jerry Tweddle, Business Manager på INEOS Compounds, förstår denna önskan, men säger att efter att ha kommit så nära i Peking 2008, förväntar sig Storbritannien att det går bra för Beth och det ökar trycket. ”De flesta friidrottare är glada över att få vara med i olympiaden, men för människor som Paula Radcliffe, där förväntningarna att de ska ta guldmedalj, är det ett trauma”, säger han. ”Upptakten till olympiaden kommer att vara svår.”
Beth är förvånansvärt lugn och säger att om det är något hon ser fram emot så är det att tävla inför en hemmapublik. ”Det är en chans du får en gång i livet, det är så jag tänker”, säger hon. Det är inte som ett enormt tryck. Vid 26 års ålder vet hon att hon är en veteran inom gymnastikens värld och planerar att använda det till sin fördel. ”Jag kanske inte har kroppen som en 16-åring, men jag har mycket mer erfarenhet”. Erfarenhet är någon som hon fått under de 18 år hon har tävlat.
”De flesta friidrottare tävlar bara i en olympiad”, säger Jerry. Det här blir Beths tredje. Förmågan att komma tillbaka igen år efter år är en egenskap som Beth beundrar hos andra friidrottare. ”Jag vet hur mycket engagemang som krävs för att nå toppen.” De friidrottare hon beundrar mest är maratonlöparen Paula Radcliffe och olympiska guldmedaljvinnaren Kelly Holmes. ”De fick bägge många skador under sina karriärer, men fortsatte ändå och uppnådde otroliga saker. Jag har också haft en del skador, men min tanke är att om de kan klara det så varför skulle inte jag klara det.”
Beths föräldrar har varit ett underbart stöd och en inspiration. ”Det bästa de har lärt mig är att aldrig ge upp och att behandla alla andra på det sätt som du själv vill bli behandlad”, säger hon. Precis som alla verkliga mästare, anser hon att övning ger färdighet. Ibland kan det ta tre månader att lära sig en ny färdighet, innan hon ens har infogat den i sin rutin. ”Det gäller att göra den om och om igen tills den blir perfekt”, säger hon. ”Ibland kan det kännas tråkigt, men det är något man måste göra. Mästare arbetar hårt och är villiga att fortsätta även när de möter motgångar.”
En av de svåraste sakerna för gymnaster är att om de tar ledigt från träningen i tre månader, så förändras deras längd, teknik och timing. ”Om man ligger en halv sekund fel i gymnastik blir allt tyvärr fel. Det har jag upplevt många gånger”, säger Beth. ”Om man släpper barren för tidigt eller för sent, hamnar man fel. Några millisekunder kan göra hela skillnaden.”
När hon går ut på golvet och barren vid olympiaden i London, kommer hon att ha utfört sin 140-sekundsrutin hundratals gånger i gymmet. Beth, som har fått en rörelse uppkallad efter sig, kommer nog att ha några överraskningar på lager för åskådarna. Kort sagt, hon kommer att ta risker. ”Om jag håller tillbaka och gör en säker rutin har jag ingen chans att vinna en medalj, så enkelt är det. De där 50 sekunderna på barren är som att åka berg- och dalbana. Den enda skillnaden är att det är jag som har kontrollen.”
Oavsett vad som händer vid olympiaden i London, planerar Beth, som redan har höjt ribban mycket för gymnaster i Storbritannien, att dra sig tillbaka från sporten. ”Det känns lite konstigt när andra kallar mig för en inspirerande förebild och det är en stor ära. Själv känner jag mig fortfarande som samma person som jag var förr. Jag går till gymmet och tränar samma antal timmar som jag alltid gjort. Den enda skillnaden är att nu har jag några fler titlar.”
Hennes mamma och pappa är otroligt stolta över vad hon uppnått och kommer att vara det oavsett om hon vinner eller förlorar i London. ”Ibland vinner någon ett olympiskt guld, men efteråt kommer du inte ihåg vad personen heter”, säger Jerry. ”Men Beths namn kommer alltid att vara förknippat med att höja standarden på brittisk gymnastik och inspirera ungdomar att följa i hennes fotspår.”
Föräldrar måste också ha nerver av stål
Det är svårt att veta vems nerver som sätts mest på prov när Storbritanniens toppgymnast Beth Tweddle försöker ta guld i olympiaden i London 2012. Är det pappa, Jerry Tweddle, Business Manager på INEOS Compounds, mamma Ann eller är det deras dotter, som vid 26 års ålder i gymnastikhänseende nästan kan anses vara en geriatriker? Om man tänker på hur det varit hittills är det inte troligt att det är Beths nerver som sätts mest på prov.
”När du står och väntar på din tur måste du vara 100 % säker på att det kommer att gå bra”, säger hon. ”Är du minsta nervös eller orolig att du ska göra dig illa, så är det då olyckor vanligtvis inträffar. Gymnastik är till 90 % mentalt. Mamma och pappa vet det, men det hindrar dem inte från att oroa sig.”
”Jag är så nervös att jag pratar med alla som är villiga att lyssna säger Ann. Men Jerry blir väldigt tyst.” Därför sitter de sällan tillsammans under stora tävlingar och bortsett från att de skickar ett SMS till Beth och önskar henne lycka till, lämnar de henne i fred.
”Det finns inte plats för oss precis före en tävling”, säger Jerry. Ann säger att en del föräldrar försöker prata med sina barn, men de måsta försvinna i bakgrunden. ”Beth vet att vi är där, men hon tittar aldrig på oss innan hon börjar sin rutin. Hon har sina egna nerver att hantera utan att försöka hantera våra också.”
Även om Ann och Jerry inte nödvändigtvis sitter på samma rad, delar de ett brinnande intresse för sporten som har tagit dem till världens alla hörn under de senaste 20 åren. ”Under årens lopp har vi tagit semester och åkt till platser som vanliga turister kanske inte väljer”, säger Jerry.
”Men vad kan vara bättre än att resa över hela världen och titta på när ditt barn tävlar?”
Deras stöd betyder allt för Beth. ”Mina föräldrar har spelat en enorm roll för min framgång”, säger hon. ”När jag var yngre var de mitt stödteam på alla sätt, både ekonomiskt och mentalt. De var näringsexperter, föräldrar, taxiförare och de fanns alltid där för att trösta mig eller fira med mig.”
De är båda mycket stolta över vad deras dotter uppnått och hennes uthållighet, men de tar inte åt sig äran över det faktum att Beth har förändrat gymnastiken i Storbritannien. De säger att hon alltid har varit en mycket bestämd person med en järnvilja och en önskan att bli den bästa.
”Beth har alltid varit mycket tävlingslysten”, säger Jerry. ”Som barn hatade hon att förlora i någonting. Många gånger fick vi lov att spela en extra omgång minigolf på semestern så hon kunde triumfera.”
Jerry och Ann tog Beth till Camm Street Gym i Crewe när hon var sju år för att hon hade så mycket energi. ”Hon satt aldrig stilla och klättrade och klängde hela tiden på saker och ting”, säger Jerry. ”Hon visade ingen rädsla och innan vi visste något, tillbringade hon 25 timmar i veckan i gymmet. Hon visste att hon måste träna hårt om hon skulle uppnå det hon ville, så hon drev sig själv. Hon är fortfarande medveten om att om man vill vinna så måste man riskera att förlora.”
Hon vann aldrig den brittiska juniortiteln och har ännu inte vunnit en olympisk medalj och det sporrar henne. Hennes mamma och pappa tycker att de har lärt sig av henne. ”Beth har lärt oss mycket om hur man hanterar besvikelser i livet”, säger Ann. ”Varje nederlag loggas, paketeras och stuvas undan, sedan tänker hon inte mer på det utan går vidare. Hon ser aldrig bakåt.”
Eftersom hon missade en olympisk medalj i Peking 2008, skulle det vara den perfekta avslutningen för Beths karriär om hon tog en i London. Men hennes bidrag till en sport som en gång dominerades av gymnaster som ryskan Olga Korbut och rumänskan Nadia Comãneci är viktigare. ”Britterna vann aldrig”, säger Jerry. ”Nu ser brittiska ungdomar upp till Beth och tänker: Om hon kan göra det, så kan vi.”
För Jerry och Ann har det varit en fantastisk resa genom livets upp- och nedgångar som inkluderar många timmar på olika akutavdelningar. ”En gång skadade Beth foten när hon spelade korgboll”, säger Jerry. Jerry och Ann är medvetna om att föräldrar både kan vara till hinder och till hjälp. ”På ett mycket tidigt stadium ville hennes tränare veta vilken sorts föräldrar vi var”, säger Ann. ”Jag var inte säker på vad han menade, men han visste att om det skulle gå bra för Beth skulle hon behöva vårt stöd.”
Det stödet innebar att Jerry i många år arbetade över varje kväll på kontoret i Runcorn medan Beth tränade på Liverpool Gymnastics Club. Efter hennes tvåtimmarspass hämtade han henne och körde hem till kvällsmaten och hemläxorna före läggdags. För Jerry var den timslånga resan hem till Bunbury i Cheshire en välsignelse. ”Hur många tonårsföräldrar får möjlighet att ha en sådan fin kontakt och sådana samtal med sitt barn i bilen? säger han.”
Beth lärde sig att köra bil när hon var 17 år och klarade körkortet vid första uppkörningen. Före det fick hon ta taxi från Queen’s School i Chester till Liverpool. ”Ibland uppgick en månads taxiräkning till mer än vårt bolån”, säger Jerry. ”Vi hade tur som hade råd med det. Och ärligt talat, har vi haft jättekul.”