Av James Cracknell
James Cracknell förtjänade sin plats i historian när han vann två guldmedaljer i OS, i Sydney 2000 och i Aten 2004 i fyrmanna rodd. Han har även sex VM-guld i rodd. Sedan 2004 har han gjort alla möjliga utmaningar, inklusive ‘Marathon des Sables’ över Saharaöknen under 2010.
Mitt uppriktiga svar på frågan hur det är att vinna i de olympiska spelen, verkar alltid göra lyssnaren lite snopen. Döm själv: Först och främst, oavsett motgångar, har jag aldrig tvivlat på att jag ska vinna en guldmedalj och för det andra har tilliten att jag ska vinna kommit från att jag har satt upp och uppnått mål inom andra områden i livet, vilket har varit ovärderligt.
Visserligen ingjuter det faktum att du säger att du ska vinna de olympiska spelen en viss nivå av självsäkerhet, men oavsett vad du än bestämmer dig för att göra kommer det aldrig att ske utan en stabil grund. Att bygga upp sig steg för steg från sin nuvarande nivå till en som kommer att göra det möjligt att bli en mästare, har övertygat mig om att så länge man stakar ut en rutt, är vad som helst möjligt.
Jag insåg att dessa svar inte är så emotionella och att tävla framför 100 000 människor är en fenomenal upplevelse, men jag kan också relatera till slutscenen i filmen Rocky 3. Apollo Creed och Rocky Balboa, med en seger vardera från deras tidigare matcher i ett tomt gym så de verkligen kan avgöra vem som är bäst av dem två. Jag inser att det inte är den mest eleganta liknelsen, men det handlar mer om tillfredsställelsen som individ, än om publikens uppmärksamhet.
När jag slutade skolan började jag ro i samma klubb som Steve Redgrave (som redan hade ett par olympiska guldmedaljer), Då tänkte jag att om jag kan vinna över honom en gång i månaden för att sedan öka det till en gång i veckan och sedan slutligen vinna över honom varje dag, så skulle jag bevisa att jag hade talangen att vinna i OS. Han behövde en del övertygelse men till slut coachade han mig under min träning till världsmästerskapen för U18. Under det första träningstillfället kapsejsade jag och då tänkte jag att det kanske inte var det bästa tillfället att säga till honom att om tio år skulle vi tävla i OS tillsammans.
Det scenariot såg inte särskilt lovande ut efter sju år heller på grund av de motsättningar jag nämnde tidigare. Jag hade valts ut till OS i Barcelona 1992, men jag bröt axeln då jag spelade rugby. Jag blev emellertid erbjuden att följa med som reserv, men till skillnad från ett byte i fotboll så kan man inte direkt kasta in en ny roddare till båten om det inte går att planera. Så jag valde att inte följa med, vilket å ena sidan ledde till att jag hade en fantastisk sommar, men å andra sidan blev jag av med min sponsring och tvingades börja kombinera träningen med ett vanligt jobb, eftersom jag förberedde mig inför OS i Atlanta 1996.
Skillnaden mellan att vara idrottare på heltid och att kombinera arbete med träningen handlar inte särskilt mycket om träningstiden, utan mer om den tid som du har ledigt för att låta din kropp vila och återhämta sig. Jag åkte till Atlanta för att delta i spelen och första dagen insjuknade jag med halsfluss (förmodligen på grund av undertryckt immunsystem) samma dag som öppningsceremonin, så jag låg i karantän under hela spelen. Det var andra gången jag valts ut till de Olympiska spelen, men inte ännu lyckats nå fram till startlinjen.
1996 var ett förskräckligt år för Storbritanniens olympiska lag. Vi vann en guldmedalj och det var herrarna Redgrave och Pinsent. även om ingen trodde på det tillkännagav Steve att han skulle delta i OS i Sydney i fyrmanna rodd. Till och med jag med mina grundläggande matematiska kunskaper kunde räkna ut att det behövdes ytterligare två personer. Urvalsproceduren är mer objektiv snarare än subjektiv, dvs. snarare än att se vem som passar bäst tillsammans med Wayne Rooney längst fram. Om jag presterade bra enligt samtliga urvalskriterier trots att jag tidigare varit en ’otursförföljd’ idrottare så skulle det vara omöjligt att jag inte skulle komma med.
Kriterierna innefattade hastighetstester på roddmaskiner, viktlyftning i gymmet, tävling i båtar på egen hand för att sedan gå vidare och paras ihop med någon med liknande hastighet och sedan kommer de två bästa paren utgöra de fyra slutliga deltagarna.
Vår fyra som tävlade i OS i Sydney 2000 började ro tillsammans för första gången i april 1997. Vår tränare sa att ”det finns en tävling som ni kommer att dömas efter och det är den 23: e september 2000 kl. 10.30. För att garantera att vi vinner måste er sämsta prestation vara bättre än de andras bästa prestation.”
Det var mantrat som vi tränade efter med inställningen att varje vunnen tävling sågs som att vi fortfarande inte hade pressat oss tillräckligt. Det fanns inget som hette individualitet. Om du inte kunde lita på att någon tog hand om sig själv utanför träningen, så kunde du inte heller lita på dem halvvägs igenom OS-finalen när din kropp skriker på dig att sluta.
Vi vann i Sydney och Steve lyckades med nöd och näppe att hålla sig samlad på podiet. När vi kom tillbaka till båthuset sa vår tränare: ”Det där var inte särskilt bra” och sedan bad han oss att poängsätta tävlingen på en skala från ett till tio. Det högsta var sex och om vi var ärliga så hade vi inte lyckats lyfta vår sämsta prestation till att vara tillräckligt bra för att vinna, men genom att sätta höga krav så hade vår genomsnittsprestation i alla fall varit tillräcklig.
Jag var inte säker på om jag skulle fortsätta till OS i Aten. Vår tränare kände detta och kom fram till mig på Sydneys flygplats och på hans indiskreta sätt sa han bara: ”Vem som helst kan vinna en gång, riktiga mästare gör det igen.” Det var i praktiken därför jag ställde upp igen fyra år senare.
Då Steve Redgrave slutligen hängde upp paddeln på väggen så började matt Pinsent och jag att tävla i par. Vi var framgångsrika under ett par år framöver och vann två världsmästerskap och slog världsrekord när vi vann det andra av dem. Det var då vi bröt vår gyllene regel och såg en vinst som en vinst. Vi satte upp en ny nivå som våra konkurrenter trodde var möjlig, men vi avancerade inte under den långa vinterträningen och därför såg vi aktern på motståndarna under det nästkommande året. Jag vill tro att om vi hade tränat duktigt och presterat bra under tävling, men ändå hade förlorat, så hade jag accepterat att motståndet varit bättre. men det var att vi inte hade gett oss själva bästa möjliga chans att vinna, som jag inte kunde acceptera.
Usain Bolt, med sin 9,69 sekunders löpning, visade motståndet vad som faktiskt var möjligt under 100- metersloppet under OS i Beijing. året efter vann han Vm på 9,58 sekunder, men om han inte hade förbättrat sig så hade Amerikas Tyson Gay kunnat slå honom eftersom han tog silver med 9,69 sekunder.
Så tillbaka till livet på vattnet. Efter att ha blivit besegrade i 2003 års Vm kände vår tränare att vårt bästa var tillräckligt för att vinna, men att vi inte hade bevisat att vårt sämsta, eller till och med vår genomsnittliga prestation, var tillräckligt bra för att vinna. Så matt och jag flyttades tillbaka till fyrmanna rodd bara tre månader innan OS i Aten 2004 och med sex veckor till spelen började, hade vi gjort en ändring i laget på grund av skada, vilket ledde till att det olympiska loppet skulle vara det första loppet vi körde tillsammans.
Vi hade en begränsad tid att lära oss att lita på varandra och inte använda skadan, som gett upphov till omflyttningen, som en anledning att sänka våra förväntningar. För att säkerställa att vi verkligen uppnår bästa möjliga hastighet med båten skapade vi en miljö med total ärlighet och där kritiska kommentarer uppmanades och användes konstruktivt och inte togs som något negativt. matt och jag hade förmodligen blivit för fokuserade på att vinna, så vi försäkrade oss om att vi verkligen höll våra huvuden på skaft och använde skalan från OS för att förbättra vår prestation.
När finaldagen slutligen kom trodde vi att vårt bästa var tillräckligt bra, men då vi inte hade tävlat tillsammans innan kunde vi inte vara säkra. Om vi hade lyssnat på dem som satte ett tak på vår potentiella prestationsförmåga hade vi aldrig vunnit och när vi tog hem spelet med 0,08 sekunder så fanns det inte heller särskilt mycket felmarginal.
Utanför sporten har jag lärt mig om faran med påtvingade tak. Jag kastades av min cykel av en tankbil i USA för ett år sedan och om jag hade accepterat ’experternas’ förväntade återhämtningsnivå, så hade det varit på den nivån jag hade hamnat. men genom att tro att jag skulle komma tillbaka dit jag var tidigare, gav jag mig själv den bästa möjliga chansen att nå dit.
Om jag har lärt mig någonting i min roddkarriär och efterföljande utmaningar som marathon des Sables’ så är det att alltid ha en tydlig plan. Se till att ditt sämsta är bättre än dina konkurrenters bästa, se en vinst som en förlust och låt inte någon sätta gränser för din potential.